Känns som jag har en inre stress som vill ut. Vill göra saker men kan knappt få mig själv å göra de enklaste saker. Har som en energi klump inne i som vill ut och en längtan att hitta på saker. Röra på mig. Hitta på kul saker. Och samtidigt har jag knappt ens energi att ta mig ur sängen och göra alla måsten. Dagar går och jag får bara mer och mer ångest över att jag inte orkar något. Att jag inte får något gjort.

Jag har länge kämpat med att hitta vem jag är och vad jag mår bäst att vara som. Mina ståndpunkter som jag kan stå för och en vardag som funkar. Ett liv som jag känner att jag kan leva med och må bra av. Trots upp och nedgångar. När detta äntligen börjar vara inom räckhåll så inser jag att dom ytterst få personer jag faktiskt skulle kunna vilja testa att bygga en vardag och umgänge med,ser aldrig mig som en tillräcklig kandidat för det. Jag duger att ha som tillfällig. Så varför blir då omgivningen så jäkla ställd och förvånad när jag tillslut säger att jag vägrar ha förhållande. Jag vägrar blanda in känslor. Jag vägrar bli seriös i någon.
Trots detta så känns de ändå som en uppercut och ett knä i magen när ytterligare en person visar sig vara en sån där. Jag blir så sjukt ledsen. Jag sväljer det och klistrar på ett leende. Låssas,och går vidare. Ska smärtan aldrig försvinna?

Jag trodde mitt hjärta var dött. Borta. Förstenat för alltid. Hur kan en människa som man inte ens träffat bli så viktig? Hur kan man bli alldeles varm i kroppen av att se att man fått ett missat samtal eller ett litet sms? Att denne någon tänker på mig... Att denne någon längtar efter mig.
Det är farligt att hoppas.
Dessa hav av känslor som böljar upp inom mig,är det på riktigt eller kommer dom försvinna lika fort? Är det bara ett behov av att få vara speciell och känna att jag duger precis som jag är,eller är det faktiskt på riktigt? Jag vågar nästan inte analysera det alls. Jag känner mig som haren som springer i ljusets sken. Kutar för livet men bara måste vara kvar i ljuset. Mitt hjärta rusar och jag funderar återigen på vad tusan detta är. Och OM det är. Vågar jag isf? Jag erkänner att jag faktiskt är livrädd. Jag vågar inte hoppas. Men klarar inte hoppa av. Bära eller brista...

Fick frågan om jag bara var så här negativ hela tiden. Nej. Detta är ett andningshål för hur jag känner och tänker. Utåt sett så syns de oftast inte. Dom som står mig nära vet om det,men pratar nog inte så mycket om det med dom heller alltid. Det är inte att jag skäms. Inte heller att jag inte klarar av att prata om det. Det är nog mer att jag inte vill vara till besvär. Att jag inte vill vara den någon tycker synd om eller så. Jag har väl en känsla av vad jag tycker att jag borde vara,hur jag borde vara. Hur jag borde tänka och må. Men som inte helt stämmer med det som är. Då trycker jag undan det som är men som jag inte vill vara. Men någonstans måste jag få ut det. Detta funkar ett tag iaf. Hoppas jag.

Bästa sättet att försöka ta sig upp ur detta mörker är hårdträning och målmedvetenhet. Nu har jag siktat mot stjärnorna,så jag lär väl hamna runt trädtopparna som vanligt,men de e fan så mycket bättre än långt ner i avgrunden. Idag njuter jag av smärtan av riktig träningsvärk. Och ska dit och göra lika bra pass idag som tidigare dagar denna veckan. Och när man ändå satsar så kan man väl göra det på alla plan?! Nu jäklar ska mina rädslor bort och jag ska tillbaka till det orädda som jag hade förut. Våga köra på. Våga satsa. Våga testa nya saker. Våga för fan vara BRA. Så en tanke jag har haft länge men inte vågat mig på är att börja köra cross,så nu ska jag träna upp styrkan. Jobba ihop pengar. Leta upp en bra cross och skydd. Och se mig omkring efter några banor att köra på. För nu jäklar ska jag inte vara feg längre. Nu orkar jag inte ha begränsningar och må dåligt mer.
Igår när jag att och kollade på crossar så kom min son fram och pekade,min? Sa han. Nej nej älskling. Men kanske mammas snart.
Bra,sa han. Tystnad en liten stund innan han tittar mig i ögonen och säger jag åka? Älskade unge!?

How is it possible to meet person after person and realice that I'm not fit in. I'm not good enoughf. I'm not smart enoughf. I'm not hard enoughf. So WHY do i always gets into that situations?! WHY in the end,i allways need to relice that i need to back of and retreet and again see that I'm alone. Fuck this life. Fuck this world. Fuck all this emotional feelings. I wish i dident have Any feelings at all. Ever.
I wish that SOME day I'm good enoughf. SOME day it's enoughf to be just me. Hwo i am and what i like to do or not. SOME fucking time in my idiot life i will be free and feel good.
It's have been almost 27 years soon. And i still don't know how it would be to find peace and feel happy about my life,more then some few days at the time. When i try to escape from what my life giving me. Some days i almost forget that. Some days i actely feel good. Until the reality crash into me again and Puch me down into the same fucking situation i was into before i tryed to escape.
And here i am AGAIN.
Wishes i was somthing or someone else. Wishes that i was good enoughf. Wishes that i wasent in this fucking life...

Hur är det möjligt att jag kan gå och längta och sakna och nästan bli galen av att inte ha barna när dom är hos sin pappa,men när dom väl kommer hit så är jag gråtfärdig och orkar nästan inte med när det är tjaffs och bråk innan vi ens hunnit innanför dörren. Varje dag tänker jag: idag,idag ska jag va den där super morsan som aldrig gör fel. Den som bara får sina barn att skratta,som dom bara har bra minnen från sedan. Den där som ungarna bara avgudar. DEN morsan vill jag vara.
Iaf någon gång ibland. Jag VET att jag är det ibland oxå,men dom glöms gärna bort när dom dåliga dagarna hopar sig. Ibland frågar jag barna när vi har lugnt och mysigt,har ni det bra här? Mår ni bra här? Tycker ni om att vara här? När dom utan att tveka svarar att dom trivs. Utan att tveka svarar att dom tycker om att vara här. Och utan att tveka säger helt spontant lite då då,att dom älskar mig. Då smälter jag. Då kan jag ge dom allt och lite till. Då orkar jag ett tag till. Då vill jag lite till. Då klarar jag av lite mer. Idag är en sån dag. När allt är svart. När jag bara vill sätta mig ner i ett hörn och gråta. Bara försvinna ett tag. Men jag gör det inte. Jag kämpar på. Och innan barna somnar så kryper dom nära,nära. Pussas å kramas. Tittar mig i ögonen och säger de vackraste orden jag vet. Jag älskar dig mamma. Då smälter jag. Jag kan andas. Jag orkar lite till...

Footsteps// pop evil

I've been counting all my steps
All my no's just turned to yes
Silently I must confess
My troubled history
That's washed away all my sins
Starting over once again
This is where it all begins
It's right in front of me
Down is not where I belong
This aching heart won't turn to stone
There's a fire inside these bones
It was meant to be
I see the world still full of light
How could I ever be so blind?
I still haven't lost my fight
That haunts me in my sleep

I feel like waking up
I've had this dream before
I'll take these footsteps, go higher, go higher
I've walked an empty mile
Wore down this lonely soul
I'll take these footsteps, go higher, go higher
Higher, go higher
Higher, higher

I know only time will tell
If all the cards will treat me well
'Cause this hand that I been dealt
Keeps me wondering
So now here I turn the page
I've learned to silence all my rage
Tell me who can really say
What will tomorrow bring

I feel like waking up
I've had this dream before
I'll take these footsteps,go higher,go higher
I've walked an empty mile
wore down this lonely soul
I'll take these footsteps,go higher,go higher. Higher, higher

I'll find you so fare away
I'll find you after all
I'll find you so far away
I'll find you after all

I feel like waking up
I've had this dream before
I'll take these footsteps,go higher, go higher
I've walked an empty mile
Wore down this lonely soul
I'll take these footsteps,go higher,go higher

I feel like waking up
I've had this dream before
I'll take these footsteps, go higher, go higher
I've walked an empty mile
Wore down this lonely soul
I'll take these footsteps,go higher,go higher.

I feel like waking up
I've had this dream before
I'll take these footsteps,go higher
Higher.

Texten blir bara bättre,låten blir bara bättre och känslan blir bara starkare ju fler gånger jag lyssnar på den.